En föråldrad upphovsrättsregel hindrar oss från att rädda gamla inspelningar
Du har ett VHS-band hemma med ett TV-program, en konsert eller musikvideor som du spelade in på 1980- eller 1990-talet. Bandet är ditt och inspelningen gjordes för privat bruk. Nu, kanske 40 år senare, vill du rädda innehållet innan bandet eller den gamla videospelaren ger upp.
Det borde vara enkelt.
Men svensk upphovsrättslagstiftning innehåller en märklig begränsning som gör att du kan ha rätt att göra kopian själv – samtidigt som du inte får anlita ett företag som RESTORED för att göra samma arbete åt dig.
Tekniken har förändrats – lagen har inte hängt med
Enligt 12 § upphovsrättslagen får var och en under vissa förutsättningar framställa ett eller några få exemplar av offentliggjorda verk för privat bruk.
Men lagen begränsar samtidigt möjligheten att anlita någon annan för att utföra kopieringen. När det bland annat gäller musikaliska verk och filmverk får en utomstående inte anlitas med stöd av privatkopieringsregeln.
Det här var kanske lättare att förstå när kopiering innebar att någon gjorde ytterligare en kassett- eller VHS-kopia.
I dag ser verkligheten helt annorlunda ut.
Miljontals svenska hem har under årtionden haft VHS-band, ljudkassetter och andra analoga medier. Utrustningen som behövs för att spela dem har sedan länge slutat tillverkas. Fungerande apparater blir allt svårare att hitta och kräver dessutom kunskap och underhåll.
En privatperson kan därför ha kvar en fullt laglig, gammal inspelning men sakna praktisk möjlighet att själv föra över den till ett modernt digitalt format.
När den gamla TV-inspelningen är en del av familjens historia
Det behöver inte heller handla om att någon vill spara ett gammalt TV-program bara för programmets skull.
Ditt barn, din mamma, din pappa eller någon annan familjemedlem kanske medverkade i ett TV-program, en dokumentär, en intervju eller någon annan filmproduktion som sändes för flera decennier sedan. Programmet kanske inte längre går att se någonstans där allmänheten har tillgång till det.
Det gamla VHS-bandet i bokhyllan kan då vara den enda kopia familjen själv har kvar av en viktig del av sin historia.
Tidigare fanns dessutom möjlighet för privatpersoner att beställa kopior av vissa äldre program från SVT arkiv. SVT har upphört med den tjänsten och säljer inte längre programkopior ur arkivet till privatpersoner.
Om programmet inte finns på SVT Play kan du alltså inte längre vända dig till SVT och köpa en kopia på det sätt som tidigare var möjligt.
Då uppstår en märklig situation.
Du kan ha en gammal VHS-inspelning som du lagligen gjorde för privat bruk. På inspelningen kanske ditt eget barn eller en annan familjemedlem medverkar. SVT tillhandahåller inte längre en kopia. Du har inte längre någon fungerande VHS-spelare och kanske saknar både utrustningen och kunskapen för att digitalisera bandet själv.
Men den upphovsrättsliga begränsningen kan samtidigt hindra dig från att anlita någon som har utrustningen och kunskapen för att göra själva formatöverföringen åt dig.
Det är ett mycket konkret exempel på varför RESTORED anser att lagstiftningen behöver anpassas till den tekniska verkligheten.
Vi begär inte en utvidgad rätt att kopiera
Det är viktigt att skilja på två helt olika frågor.
RESTOREDs förslag handlade i grunden inte om att ge medborgarna ytterligare rättigheter att kopiera upphovsrättsskyddat material. Vi föreslog inte att gränserna för vad som får privatkopieras skulle flyttas.
Den rätten och dess begränsningar regleras redan i upphovsrättslagen.
Problemet är i stället att en rättighet som lagen redan ger privatpersonen riskerar att bli allt svårare att faktiskt använda.
Lagen utgår fortfarande från att den som har rätt att göra en privat kopia av exempelvis en gammal inspelning också själv har möjlighet att utföra kopieringen. Men VHS-spelare, kassettbandspelare och annan analog utrustning har försvunnit från vanliga hem.
Till slut riskerar vi därför att få en bestämmelse som på papperet ger medborgaren en rättighet, men där den tekniska utvecklingen i praktiken gör rättigheten omöjlig för många att utnyttja.
Ett modernt exempel på obsolet lagstiftning?
Det börjar likna ett modernt skolexempel på vad som brukar beskrivas som obsolet lagstiftning – en bestämmelse som finns kvar trots att de samhälleliga eller praktiska förutsättningar som den en gång utformades för har förändrats.
Svensk lag innehåller fortfarande ett berömt äldre exempel. I 1734 års byggningabalk finns ett helt kapitel med rubriken ”Huru svin må i ollonskog släppas”. Där regleras bland annat hur många svin delägare i en gemensam ollonskog får släppa in och föreskrivs böter om någon släpper in för många.
I samma balk finns fortfarande en bestämmelse om oringade svin där betalningen anges i daler – ett betalningsmedel som sedan länge tillhör historien.
Poängen är naturligtvis inte att jämställa upphovsrätt med svin i ollonskog.
Poängen är vad som kan hända när lagtexten står stilla medan samhället runt omkring förändras.
I upphovsrättslagens fall håller förändringen på att ske framför våra ögon.
Rätten till viss privatkopiering finns fortfarande. Men den tekniska förutsättning som lagen i praktiken förutsätter – att privatpersonen själv kan utföra kopieringen – håller på att försvinna.
RESTOREDs förslag var därför inte att utvidga vad människor får kopiera.
Det var att modernisera hur en kopiering som redan är tillåten får utföras, så att en lagstadgad möjlighet inte blir oanvändbar enbart därför att tekniken har blivit föråldrad.
Svensk lagstiftning har moderniserats förr när tekniken sprungit ifrån lagen
Man behöver inte gå tillbaka till 1700-talet för att hitta exempel.
Sveriges första datalag kom 1973 och var för sin tid mycket modern. Sverige var tidigt ute internationellt med en nationell datalagstiftning.
Men datalagen byggde på den tidens tekniska verklighet. Centrala begrepp var automatisk databehandling, ADB, och personregister. När datoranvändningen och sättet att behandla information förändrades blev den gamla konstruktionen allt mindre ändamålsenlig.
En statlig utredning konstaterade 1997:
”Datalagen var modern när den antogs år 1973. […] men den är i dag ändå föråldrad, såväl innehållsmässigt som lagtekniskt.”
Datalagen ersattes 1998 av personuppgiftslagen, PUL. Det skedde bland annat som en följd av EU dataskyddsdirektiv, men innebar samtidigt en modernisering där fokus flyttades från den gamla registerorienterade regleringen till behandling av personuppgifter.
Det illustrerar en viktig princip.
En lagregel kan ha varit fullt logisk när den skrevs. Det betyder inte att dess praktiska konstruktion fungerar för all framtid.
Tekniken försvinner på riktigt – inte bara från butikshyllorna
Problemet är inte bara att videobandspelare sedan länge har slutat tillverkas och därför inte längre går att köpa nya. Även den utrustning som fortfarande finns kvar har en begränsad teknisk livslängd.
En videobandspelare är en komplicerad elektromekanisk apparat med ett stort antal rörliga och elektroniska komponenter. Många av materialen i vitala delar förändras när de åldras.
Kugghjul, länkar och andra mekaniska komponenter av nylon och andra plastmaterial kan med tiden bli spröda, spricka eller gå sönder. Gummidetaljer som remmar och tryckrullar åldras, hårdnar och förlorar sina ursprungliga egenskaper.
Även elektroniken åldras. Elektrolytkondensatorer är ett välkänt exempel: deras egenskaper försämras med tiden och de kan behöva bytas för att apparaten åter ska fungera tillförlitligt. Andra komponenter, lödningar och mekaniska kontakter kan också orsaka problem efter flera årtionden.
Det räcker alltså inte att konstatera att gamla videobandspelare fortfarande finns på vindar, i förråd eller på begagnatmarknaden. För att de ska kunna användas för säker och tillförlitlig uppspelning av oersättliga originalband behöver de ofta underhållas och repareras.
Och där uppstår nästa problem:
Yrkeskunskapen håller också på att försvinna.
Videobandspelarnas storhetstid ligger flera årtionden tillbaka. Många av de servicetekniker som utbildades och arbetade professionellt med tekniken var redan erfarna yrkespersoner när VHS och andra analoga videoformat var som störst.
I dag har många sedan länge lämnat yrkeslivet, och en del finns inte längre i livet. Samtidigt har mycket få yngre tekniker haft anledning att utbilda sig specifikt på en teknik som industrin slutat tillverka.
Erfarna videotekniker med kunskap om mekanik, servostyrning, bandtransport, videohuvuden och analog elektronik har därför blivit en bristvara.
Det handlar alltså om tre saker som försvinner samtidigt: utrustningen, reservdelarna och yrkeskunskapen som krävs för att hålla utrustningen fungerande.
För vissa format har tekniken redan försvunnit från Sverige
Det här är inte bara ett framtida problem.
Ett konkret exempel är CVC – Compact Video Cassette, ett tidigt kompakt videobandformat från som bland annat såldes under varumärken som Funai och Technicolor i början av 1980-talet. Axelhängda CVC-apparater med batteri och band, samt tillhörande videokamera med kabel såldes även på den svenska marknaden.
I dag är situationen en helt annan.
När RESTORED undersöker den svenska marknaden hittar vi ingen svensk aktör som offentligt erbjuder digitalisering av CVC. Vi kan naturligtvis inte utesluta att någon privatperson, samlare eller tekniker i Sverige fortfarande har en fungerande CVC-spelare, men för ett vanligt svenskt hushåll är det knappast en praktiskt tillgänglig lösning.
Däremot finns det fortfarande enstaka företag utomlands som uttryckligen erbjuder överföring från CVC.
För familjen som hittar ett gammalt CVC-band kan alternativet alltså i praktiken bli att skicka ett oersättligt originalband utomlands för att få innehållet överfört.
CVC är bara ett exempel på vart utvecklingen är på väg.
För vanligare format som VHS finns utrustning fortfarande kvar, men även där blir fungerande apparater, reservdelar och människor med rätt kunskap färre för varje år.
Kan det verkligen vara lagstiftarens mening att ett vanligt svenskt hushåll ska behöva leta upp och köpa 40 år gammal utrustning på den internationella begagnatmarknaden, kanske för betydande belopp, låta en specialist renovera den och därefter lära sig att använda den – bara för att kunna utnyttja en rätt till privatkopiering som lagen redan ger dem?
Att köpa apparaten löser dessutom inte nödvändigtvis problemet. En videobandspelare som är 30, 40 eller 50 år gammal kan behöva omfattande service innan den över huvud taget bör anförtros ett oersättligt originalband.
RESTORED uppmärksammade regeringen på problemet
När regeringen arbetade med nya regler om privatkopieringsersättning lämnade RESTORED Scandinavia AB under 2025 ett eget yttrande.
Vi föreslog att reglerna skulle anpassas till dagens tekniska verklighet så att en privatperson kan anlita en utomstående för själva formatkonverteringen av exempelvis VHS- och kassettband, när kopian även fortsättningsvis enbart ska användas privat.
Vårt förslag uppmärksammades av regeringen.
I proposition 2025/26:184 Privatkopieringsersättning återger regeringen uttryckligen RESTOREDs invändning och skriver att vi föreslagit att möjligheten att anlita utomstående borde utvidgas till formatkonvertering från exempelvis kassett- och VHS-band till modern teknik.
Men någon sådan förändring blev det inte.
Regeringens besked var att konsekvenserna för rättighetshavare och andra inte kunde övervägas inom det aktuella lagstiftningsärendet och att begränsningen därför skulle behållas.
Ett argument som väcker fler frågor än det besvarar
För RESTORED framstår den motiveringen närmast som ett svepskäl.
Vårt förslag handlade inte om att utvidga vad en privatperson får kopiera. Vi föreslog inte att fler verk skulle få kopieras, att fler exemplar skulle få framställas eller att kopiorna skulle få användas för andra ändamål. Vi föreslog inte heller någon rätt att publicera, sprida eller sälja materialet.
De gränser som lagstiftaren redan har bestämt för privatkopiering skulle alltså ligga fast.
Frågan vi lyfte var i stället hur en privatperson rent praktiskt ska kunna utnyttja den rätt som lagen redan ger när den tekniska utrustning som krävs inte längre finns tillgänglig i vanliga svenska hem.
Det är därför rimligt att fråga vilka ytterligare konsekvenser för rättighetshavarna regeringen befarar av att en specialist utför själva formatöverföringen, när rätten att kopiera, antalet tillåtna exemplar, vilka verk som omfattas och kravet på privat användning i övrigt förblir oförändrade.
Man kan naturligtvis invända att tillgång till professionell hjälp skulle göra det praktiskt möjligt för fler människor att utnyttja den privatkopieringsrätt de redan har.
Men är det verkligen ett argument mot förändringen?
Om lagstiftaren har gett medborgaren en viss rättighet kan utgångspunkten knappast vara att rättigheten bara är acceptabel så länge den är tillräckligt besvärlig eller tekniskt svår att utnyttja.
Det är just här den tekniska utvecklingen har hunnit ikapp lagstiftningen.
Ska en svensk familj behöva köpa en sällsynt gammal videobandspelare, få den reparerad och lära sig använda den – kanske för att rädda ett enda band där det egna barnet eller en sedan länge avliden familjemedlem medverkar?
Det kan knappast vara en rimlig förutsättning för att kunna utnyttja en rättighet som lagen redan medger.
RESTORED anser därför att regeringens hänvisning till möjliga konsekvenser för rättighetshavarna behöver förklaras betydligt bättre.
Vilka konsekvenser avsåg regeringen? Hur bedömdes de? Och varför ansågs de vara ett skäl att behålla en teknisk begränsning som riskerar att göra en redan beslutad rättighet praktiskt oanvändbar?
Det handlar om vem som kan utföra arbetet – inte om en ny rätt att kopiera
Det är egentligen kärnan i hela frågan.
RESTORED begär inte att någon ska få kopiera ett verk som personen enligt dagens lagstiftning saknar rätt att kopiera.
Vi begär inte att fler kopior ska få framställas.
Vi begär inte att privatkopierat material ska få publiceras, säljas eller spridas.
Vi har begärt att lagstiftaren ser till att människor även i framtiden praktiskt kan utnyttja den rätt till privatkopiering som lagen redan ger dem.
Rättigheten skulle vara densamma.
Materialet skulle vara detsamma.
Användningen skulle fortfarande vara privat.
Det enda som förändras är vem som har utrustningen och kompetensen för att utföra den tekniska överföringen.
Gamla band väntar inte på lagstiftaren
Problemet blir större för varje år.
Magnetband åldras. Videobandspelare åldras. Reservdelarna blir färre. Teknikerna som kan reparera utrustningen blir färre.
Och vissa videoformat har redan hunnit försvinna så långt från den svenska marknaden att den som vill rädda ett band kan behöva söka hjälp utomlands.
Material som fortfarande går att spela upp i dag kanske inte går att rädda om tio eller tjugo år.
Regeringen har uppmärksammats på problemet. Vårt förslag har till och med fått en särskild plats i regeringens proposition.
Ändå valde regeringen att behålla begränsningen med hänvisning till att konsekvenserna av en förändring för rättighetshavare och andra inte kunde övervägas inom det aktuella lagstiftningsärendet.
För RESTORED är frågan därför inte avslutad.
Vi har nu begärt ut handlingarna från Justitiedepartementet för att få en bättre bild av hur vårt förslag behandlades, vilka överväganden som faktiskt gjordes och vad regeringen menade med de konsekvenser som inte kunde övervägas.
När vi fått svar kommer vi att berätta mer.
Gamla band väntar inte på lagstiftaren.
Läs mer:
Remissvar Privatkopiering RESTORED Scandinavia AB
Regeringens proposition 2025/26:184 Privatkopieringsersättning. På sidan 35 behandlas RESTORED Scandinavia AB yttrande och regeringens ställningstagande.
